Det kan nästan kännas som att jag längtar mer efter att sätta mig på bussen än vad jag längtar efter själva "hemma" vissa dagar. Det låter ju knäppt, men samtidigt så gör den där vetskapen om att man faktiskt är på väg åt rätt håll väldigt stor skillnad!
Lite som att jag slappnade av redan på Barcelona Flygplats när jag skulle hem därifrån för två år sedan. Trots en stor flygplats och det kaos som uppstår när plan är försenade så slappnade jag av så pass att förkylning och feber bara föll över mig! Det var rätt roligt och udda, jag var helt frisk när jag satte mig i taxin, men när jag satt i gaten så var jag vrålförkyld!
När jag vet att jag äntligen får åka hem så är jag liksom redan hemma!
Som det är nu så vill jag bara vara klar här och åka hem. Samtidigt förstår jag inte hur jag ska hinna allt som jag borde och vill innan 63an tar mig med till Jämtland den 20e.
Min mormor säger att hon längtat hem hela sitt liv. För henne är det helt annorlunda såklart. Men man kan ju faktiskt undra om sånt där kan sitta i generna?
Nu ska jag laga "pasta och grönsås" - en klassiker!
